Skägghunkar och manligheten
Det var något idag som fick mig att twittra om skägg. Egentligen är det här tankar som bubblat inom mig länge. Jag är ganska delad i den här frågan egentligen. Jag tycker om skägg. Slutspelsskägget symboliserar för mig något av de bästa sport kan erbjuda, slutspel i elitserien. Exempelvis. Eller ett stort filosofskägg till exempel, blir jag nån gång gammal och grå är det ju obligatoriskt. Och Skäggbloggen, vilket underbart kreativt andningshål för oss som fascineras av fenomenet skägg. Det är dock omöjligt för mig att inte förhålla mig skeptisk till alla populära fenomen.
Jag vill inte säga att skägg har blivit mer populärt den senaste tiden för jag är tillräckligt smart för att veta att det vore en onödigt svepande kommentar. Jag tror att anledningen till att jag upplever det så är för att jag nuförtiden hänger i kretsar då jag märker mer och mer att skägg är en big deal. På många sätt. För män såväl som kvinnor. Och när jag började märka det här så märkte jag hur det störde mig på det. Min första reaktion mot min första reaktion var såklart att jag misstänkte att avundsjukan visat sitt grön fula tryne i mitt bakhuvud. Det finns säkert en sanning att hitta där. Jag har alltid velat ha skägg. Men jag är bara 19. Jag tror att jag kan leva med mitt kära fjun än så länge. Det känns så (egentligen är mellanläget värre än när jag inte hade något alls).
När jag kom förbi min första reaktion, kunde jag på något sätt undersöka det utan att behöva känna att jag var en liten missunnsam skägglös prepubertal kille. Det tenderar att vara ganska oskyldiga kommentarer. Ta exemplet, skägghunk. Det är väldigt oskyldigt. En snygg man (=hunk) + skägg = skägghunk. Det är ytligt, men det gör detsamma. Det är verkligen inte där min invändning ligger och det vill jag understryka. Jag tycker mig dock se en tydlig i brist på vad som är rimligt när man börja resonera i termer om hur en man måste ha skägg, eller hur skägget gör mannen. Och ja, även detta kan vara oskyldiga kommentarer tagna ur ett ironiskt sammanhang, men det är sannerligen inte så det uppfattas om man pratar så om en kvinna i samma kretsar. Exempel: Ett par fylliga bröst är ett krav för att bli kallad kvinna. Byt ut “par fylliga bröst” mot skägg och “kvinna” med man så får du ett direkt citat från anonym_tjej_86. Och det är problematiskt. Med all säkerheten så kan vi anta att detta är enskilda individer, det är det, men jag vill undersöka om det finns ett mönster.
Skulle jag häva ur mig att det är någon fysisk attribut som gjorde kvinnan kvinnlig så skulle det inte vara okej. Nej. Det är inte okej, med all rätt. Min tes är att skägget inte borde göra mannen. Och kurvor (eller bristen på sådana) borde inte avgöra hur kvinnlig någon är. Det är orimligt. Jag menar att är inte bilden av mannen som en svettande skogshuggaretypen med flanellskjorta, som är öm och kärleksfull men ändå hård och inte mesig riktigt jävla tröttsam och inte det minsta verklighetsbaserad? Hör detta ihop med skäggfascination? Jag tror det. Det skadar inte att undersöka. Varför kan vi inte prata om det mer? Jag vill prata om hur det sätter press och orättvisa ideal på unga killar. Jag kan dock ha missat några sådana här diskussioner, lästips mottages med kärlek och glädje.
Jag kanske drar förhastade slutsatser här, men förstå mig rätt. Jag menar inte att det är fel att uppskatta vare sig skägg eller bröst, jag uppskattar liksom bröst och bristen på skägg hos kvinnor, men för mig att det är onödigt och orimligt att göra skägg till en machogrej. Det är dessutom löjligt att kategorisera på det viset. Det är nämligen att förstöra något trevligt. Och dessutom trodde jag att vi hade kommit längre än så, men kanske inte. Sen så kan jag ha fel. För all del. Men jag säger det som jag ser det.
